Jag känner ett behov av att sammanfatta mig; sammanställa, summera, fastslå och konstatera. Utanför huvudet. Men känslan av ett behov betyder ingenting. Känslan måste förvällas, förädlas, för att sedan förpackas - omvandlas till den milda grad att man kommer på sig att kunna ta miste på den och mer obevekliga behov så som skitnödighet, klappa underdåniga varelser och/eller gräva i jord.
Hade jag inte hundratals, kanske tusentals, gånger tidigare i livet, fått bekanta mig med en bedövande tomhetskänsla, så hade jag antagligen gått och blivit mäkta orolig. Istället upplever jag den nu som ett sundhetstecken, eller ska vi säga “friskhetstecken”(“HAN SA ETT FRISKHETSTECKEN!!!”). Har ägnat många månader åt att i tysthet skyffla skit. Säkerligen har en hel del “användbart” följt med, men det spelar ingen roll. Min målsättning har varit att uppnå ett tillstånd i en tillvaro där lusten och fascinationen för det tillsynes banala och påstått ointressanta får spira. Och just nu pågår en återinvigning av min tomma skalle. Det är nästan obeskrivbart läskigt och spännande och på samma gång. Men jag öppnar upp mer för varje natt, den kompakta tystnaden och mörkret som härskar här filtrerar allt, inget skit kommer åt mig. Jag har ryggen mot väggen hur jag än vänder mig. Det verkar kort sagt gå vägen. De små negligerade tingen nosar försiktigt, men nyfiket, vid tröskeln, något har säker vågat sin in utan att göra en stor sak av det. Så fungerar de små vackra tingen. Gör du plats för dem, så kommer de.
Endast det hopplöst sönderknullade kräver marknadsföring.
Plusaspektssammanfattning:
2000kr/mån billigare boende
0(null) kontrakt med bolag
666-853kb/s(överraskande hastighet på trådlöst bryggad uppkoppling på landsbyggd)
Väggar, golv och tak som bara angår mig/oss
En åkerplätt för potatisodling
Ett grönsaksland
Nyfunnen logikförankrad motivation att ta körkort
Tilltagande förmåga att ignorera minusaspekter i tillvaron
…