“Nu har jag ägnat fyra dagar år åt att försöka förklara för min inre idiot att andningsproceduren fungerar smidigast när man inte psykar den. Men o andra sidan; det mest fundamentala måste ju också ifrågasättas. Eller tar du syretillförseln för given, din lönnfeta jävel?”
Detta har jag hittills upplevt
Ett tidigt nittiotal
Sju stycken fingeravtryck på herrgårdsost
Ett osympatiskt husdjur
Två styck pälslösa fläckar
på ovannämnt husdjur
Ett salt hav
Ett sött hav
En liten ö numera utan träd
En enorm överpopulation av långhalsade skarvar
vill jag uppleva Innan jag dör
Ett styck okänt syskon
Två eller mer eller mindre anlagda skogsbränder
Tunnelseende med känsloavsaknad
Ett par nyspräckta vinnarskallar
Något svagt som segrar
NÅGOT SVAGT SOM SEGRAR
NÅGOT SVAGT SOM SEGRAR
Det kom ungdomar
de ville intervjua mig
ställa frågor
det var något skolarbete
jag förstod aldrig om vad
De var trevliga och förstående
då jag innan vi hann presentera oss
förklarade att jag var en aningens ledsen
vilket intresserade dem så pass att det aldrig blev tal
om någon presentation
jag fick aldrig veta
ungdomarnas namn
De hade ansikten
ungdomens tillfälliga ansikten
jag kommer aldrig få veta varför
de ville mig så illa
förstörde mig
jag har inget kvar att ge
eller det var faktiskt planerna
som tog sönder mig
planera på att resa dit
Hmm nej förresten, det var tankegångarna som gav upphov till dessa planer
som tog kol på mig
nötte ner mig
Eh nej, det stämmer inte… det var livssituationen
den är att skylla
den tvingade mig
alla stora jävla robotar som alltid ska slå sönder allting! Väx upp för fan!!
Somliga tror visst en har krypit undan för att få dö. Men inte du, käre M7360-10000-5. Du vet bättre än så.
Jag känner ett behov av att sammanfatta mig; sammanställa, summera, fastslå och konstatera. Utanför huvudet. Men känslan av ett behov betyder ingenting. Känslan måste förvällas, förädlas, för att sedan förpackas - omvandlas till den milda grad att man kommer på sig att kunna ta miste på den och mer obevekliga behov så som skitnödighet, klappa underdåniga varelser och/eller gräva i jord.
Hade jag inte hundratals, kanske tusentals, gånger tidigare i livet, fått bekanta mig med en bedövande tomhetskänsla, så hade jag antagligen gått och blivit mäkta orolig. Istället upplever jag den nu som ett sundhetstecken, eller ska vi säga “friskhetstecken”(“HAN SA ETT FRISKHETSTECKEN!!!”). Har ägnat många månader åt att i tysthet skyffla skit. Säkerligen har en hel del “användbart” följt med, men det spelar ingen roll. Min målsättning har varit att uppnå ett tillstånd i en tillvaro där lusten och fascinationen för det tillsynes banala och påstått ointressanta får spira. Och just nu pågår en återinvigning av min tomma skalle. Det är nästan obeskrivbart läskigt och spännande och på samma gång. Men jag öppnar upp mer för varje natt, den kompakta tystnaden och mörkret som härskar här filtrerar allt, inget skit kommer åt mig. Jag har ryggen mot väggen hur jag än vänder mig. Det verkar kort sagt gå vägen. De små negligerade tingen nosar försiktigt, men nyfiket, vid tröskeln, något har säker vågat sin in utan att göra en stor sak av det. Så fungerar de små vackra tingen. Gör du plats för dem, så kommer de.
Endast det hopplöst sönderknullade kräver marknadsföring.
Plusaspektssammanfattning:
…
Under tiden bryter folk och fä benen och förgriper sig på barn med obeskrivbar dumhet.
Lärdom av det senaste inflammerade rövhålshalvåret: Ja, det stämmer. Kreativitet är en lyx. Men eftersom jag fortfarande är vid liv, så anser jag att: Kreativitet är en lyx jag gjort mig någorlunda förtjänt av. Jojo.
Hur som helst.
Igår undersökte jag fårets anatomi och upptäckte att det finns lika många anatomiska variationer av får som det finns får. Därefter försökte jag karva bort ull ifrån ett äldre exemplar. Man ska följa dess former. Det gick inget vidare. Formerna satt liksom löst och ibland försvann de mitt framför ögonen. Läget var pressat. Samtliga åskådare höll andan. Man hade dessutom enhälligt informerat mig om att om jag skulle råka ha av en sena, eller något liknande, så föll ansvaret att ta djuret av daga på mig och ingen annan. Något i upplevelsen kändes överväldigande och ohanterligt bekant. Jag måste ha svimmat. Jodå, de hade burit mig hem fick jag berättat för mig. När jag senare på kvällen gick ut för att leta upp skon jag måste ha tappat under hemfärden, bevittnade jag när, det nu rådande ovädret, sakta men säkert, slukade ett kristallklart universum. Helt ljudlöst.
Jodå, 1:1-kuben börjar lösa sig. Morgonluften når nästan lungorna nu.
Att bränna upp alla spår. En befriande hobby.
