Minns inte vad jag ville förmedla när jag gjorde bilden för kanske 3-4 år sedan men nu uttolkar jag bara “jag vill också ha kompisar”.

“Sinnebilden av vintern 2010 som jag vill behålla vad som än händer framöver: Det som utsöndras i kropp och knopp efter löpning öppnar dörrar för djuplodande strapatser: En sprakande, levande värmekälla i kombination med alla avsnitten av Det susar i säven med hängivna ungar och en vinterfluffig trefjärdedelar förvildad hankatt på magen: Jag drabbades av en ofantlig ingivelse av välbehag. Den var så robust och obeveklig att jag blev rädd på mitt förstånds vägnar. Under många år
har jag kunnat konstatera min oförmåga att ta del av sanna - positiva - känsloupplevelser. Det har varit ett jävla gissel naturligtvis. Men så här i efterhand, dvs nu när jag är tillgängligare och har mitt
upplösningstillstånd på tillbakagång och under uppsikt… kan jag se att jag är på väg åt något som jag nästan vågar benämna som “rätt håll”. Känns som om jag tillslut har hittat första stationen i en improviserad orienteringsrunda. *Lång befriande utandning*”

#En slags respons på http://brockbrock.com/herrlundkvist/?p=1304

Tack, min vän. Mäkta intressanta tankegångar och du är helt rätt ute: Ljusskygghetsidentiteten, den är givetvis en mycket väsentlig ingrediens i bakverket. Men du springer i förväg. Jag hade nog kommit dit tillslut(förhoppningsvis). Även om min fallenhet att oundvikligen hamna på ofrivilliga villovägar med all säkerhet skulle ha lyckats dribbla bort det fetlagda faktum att hela idéns rotsystem suger näring ur denna, för min del undermedvetna, närmast mytologiska förställning om att den subversiva verksamheten/identiteten måste verka i det fördolda för att kunna tillskrivas trovärdighet.
Och det är väl inte speciellt underligt. För visst handlar det i grunden om ett ställningstagande, eller snarare ett avståndstagande. Om man inte vill befatta sig med skiten som pågår i dagsljus så blir det gärna så att man väljer att placera sig så långt ifrån det som möjligt, dvs på “andra sidan”, i mörkret. “Det är där planerna smidas och spjuten vässas i ljuset från det brinnande hatet i iskalla koffeinstinta ögooon.”

Kanske självklarheter. Jag alltid haft svårt för att formulera sådana, har inte förstått syftet tidigare och krånglar gärna till det, men eftersom jag äntligen insett att det mesta är just självklart(alternativet är bedrövligt), så jag försöker knäppa upp skjortan i det avseendet.

Hur som helst, att gömma sig i mörkret är, som jag ser det, inget självändamål, men kan lätt bli det. Förutom diverse idealistiska förställningar så vågar jag påstå att det finns anledningar av mera personliga skäl som gör att man trivs med att vara aktiv när andra sover.

T ex så är den offentliga versionen är att Läderlappen skipar rättvisa. Fast skulle han bemöda sig med denna nattliga företagsamhet om det inte vore för det barndomstrauma som gett upphov till ett gruvligt hat mot alla tänkbara kriminella element. Det tvivlar jag starkt på. Trovärdiga superhjältar drivs att ett inre tvång. De offrar sig för sin sak för att de måste - inte för att de egentligen vill. Har alltid varit tveksam till Stålmannen. Visst han har ju också sitt blygsamma barndomstrauma falla tillbaka på: Förlorat sin hemplanet, föräldrar, (syskon?) och växt upp med föråldrade låtsasföräldrar på en annan planet, men han har aldrig övertygat mig. Möjligen pga att han vill duktig & synlig och allt det där äckliga - han är inte uppenbart plågad av sitt förflutna!
Kanske kan han komma undan med att hans personliga vendetta är av så ofantlig psykiskt störd i sin karaktär att den egentliga drivkraften inte går att precisera bättre än med att han känslomässigt strävar efter att kompensera sin hemplanets bortfall med att bekämpa allt som han identifierar som ondskefullt, när som helst, överallt. Han håller inte. Han är bortom natt & dag, färggrann, synlig, med påtagliga psykopatiska, manipulativa drag. Sådan är din Stålman!
Eller inte vet jag. Jag är dålig på superhjältar. Min kunskapsdatabas är inte uppdaterad sedan tidigt åttiotal.

Låt mig trassla upp lite: Jag kan utan problem identifiera mig med Läderlappen & hans mörka, nattliga, (för mig)begripliga kamp för personlig rättvisa, men inte Stålmannens lättja. Hans motivbild är oklar, det går inte ihop; det lämnar minst sagt mycket öppet för fria tolkningar. Det är aldrig bra.
Vi har t ex den senaste tiden fått bekanta oss med ett flertal fall av överdrivet engagerade välkända supermänniskor som haft ljusskygga agendor som uppenbarligen drivit på deras framgångshunger. Och detta har pågått i mestadels dagsljus ska påpekas! Jag påstår inte att Stålmannen drivs av en dagordning att erövra pojkrövar, men något djävulskap håller han på med.
I vilket fall.
Ovanstående dikeskörning och angrepp på stålmannen och allt det andra ska inte ses som ett fullgott försök att försvara”nattlig ridderlighet”. Snarare ett uttryck för min livliga ambivalens. Jag trivs fortfarande bäst på natten. Detta trots jag numer är införstådd i att Den Vackra Kampen blir som vackrast om man bygger den gedigen nog att tåla dagsljus. Så, det är ett bekymmer, att natten är så förförisk och läskigt hemtrevlig. Därav min vända-dygnet-rätt-kamp; att ställa om till ett mer(jag tänker inte skriva “naturligt”) välsmort sätt att rulla med i solvarven. Inte kämpa emot i onödan.
Systemet har inte konstruerat dygnet. Bara tafatt försökt strukturera det - precis som med allting annat. Tafatt. Jag går ingen eller inget tillmötes här förutom känslan om hur saker och ting borde vara. Så tro inte att ni har vunnit, er jävla as.

Jag är med på dina tankar om att nattugglandet i slutänden vidhåller ett omyndighetsförklarande av det man gör. Ungefär som med konstskolekonst. Men det kanske är att ta i.

Avslutningsvis angående ljusskygghetsidentiteten:
Oavsett om det är på grund av att man skäms för det man gör, eller att det alstrar en berusande känsla av övertag, eller att man helt enkelt har den uppfattningen att ens identitet är av en ljusskygg variant osv, så gör man bäst i, precis som i de flesta andra sammanhang, att tända lampan då & då och tvätta ollonet. Det är förbluffande vad som kan hända där inunder om man bara göder det med försummelse.

Snacka om osorterade tankar. Möjligt att jag läser igenom och städar lite eftersom.

Och nej, det är ej ett chiffer.