Det ligger inte för mig att skriva, har jag förstått. Det är på tok för rörigt i huvudet; det har faktiskt konstaterats trasigt av de som tror sig veta om sådant. Det spelar hur som helst ingen roll längre. Jag har blivit för gammal för att orka fräsa hålla käften åt mig själv i tid och otid, för gammal för orka knäböja inför ett omhuldat och egenkärt självförakt. Jo, jag har en cpskadad småländsk kvinna i mitt huvud som vill mig allt annat än väl. Hon får mig att tro att allt som känns rätt per automatik är fel. Jag spottar ut färskpressad apelsinjuice när hon väser “dä ä piss”, likställer alla tänkbara ambitioner med perverst högmod och morgonstånd med ett grovt sexuellt övergrepp på dagen. Jag slår sönder allt som är vackert innan det hinner bli fult, har en stark övertygelsen om att man fått fingrar för att äta på och att det faktiskt är min andedräkt som bär skulden för segregationen i vårt land. Ok, det där sista var aningens tramsigt, men stämmer såtillvida att det inte är helt otänkbart.
Skitsamma.
Eller som jag tolkade det Hawking sa med sitt allra vackraste höger öga: “Det är just oordningen, bristen på struktur och mål i universum som möjligtgjort uppkomsten av en, ur ett universellt perspektiv, totalt, meningslös kolförening som sysselsätter sig med konstatera det redan så uppenbara: Allt annat än friktion är överflöd.”
För mig innebär det förutom tre saker framförallt två saker: Ett, det är viktigt att flytta på saker helt i onödan. Två, nötning är ett självändamål. Det vill säga: Den som köper nya kläder, möbler och annat som man dagligen förhöjer värdet på genom fysisk påverkan, har missuppfattat, eller undervärderat sin roll i helheten och fullständigt missat/ignorerat poängen med att slitage är den oersättliga huvudingrediensen i en allomfattande trovärdighet. Må ofrånkomliga återvändsgrändens svarta hål sluka dig varsamt och för att sedan, av äckel för förljugna, spotta ut dig med huvudet före ned i en simbassäng fylld med böldslem från en Rumänsk smittkoppsfabrik från tidigt 1800-tal.
Den kloke men lite fegare han/hon förknippar slitagets skönhet med hållbarhet, pålitlighet och samspel.
Den kloke men något modigare hon/han förknippar slitagets skönhet med förgänglighet, ovetskap och saknad. Prylar som ger ett omedelbart intryck av att kunna gå sönder känns ärliga. Precis som det är skönt att umgås med uttalat, på ena eller andra viset, defekta människor än arslen som jobbar skitnödigt hårt med att upprätthålla skenet av omänsklighet.
Nej, så ska man inte tänka. Det är rent av fånigt att tänka så. Men, en annan, något mera lågmäld men läskigt allvarlig del av min hjärna pläderar om att det får man visst det, eller åtminstone om man tänker tanken på skoj.
Vad snällt.
Det är lustigt. Men det tycks som om jag alltid hamnar här; i kölvattnet av mina egna resonemang. Ramlar alltid ur när jag drar på. Det är ok. För man vet ju att:
Det där med att låta resonemang göda sig själva är farligt, men har slående mycket gemensamt med hur helheten tacklar sin… utveckling skulle verkligen vara ett illa valt ord i sammanhanget, väljer därför att istället skriva två ord; ständiga rörelse. Från och med nu kommer jag vara i ständig rörelse och passar därtill på och sammanfattar hela skiten med att fastslå:
Det mesta är rent av motbjudande och jag känner mig inte välkommen och därmed inte heller speciellt delaktig.
