Somliga tror visst en har krypit undan för att få dö. Men inte du, käre M7360-10000-5. Du vet bättre än så.

Jag känner ett behov av att sammanfatta mig; sammanställa, summera, fastslå och konstatera. Utanför huvudet. Men känslan av ett behov betyder ingenting. Känslan måste förvällas, förädlas, för att sedan förpackas - omvandlas till den milda grad att man kommer på sig att kunna ta miste på den och mer obevekliga behov så som skitnödighet, klappa underdåniga varelser och/eller gräva i jord.

Hade jag inte hundratals, kanske tusentals, gånger tidigare i livet, fått bekanta mig med en bedövande tomhetskänsla, så hade jag antagligen gått och blivit mäkta orolig. Istället upplever jag den nu som ett sundhetstecken, eller ska vi säga “friskhetstecken”(“HAN SA ETT FRISKHETSTECKEN!!!”). Har ägnat många månader åt att i tysthet skyffla skit. Säkerligen har en hel del “användbart” följt med, men det spelar ingen roll. Min målsättning har varit att uppnå ett tillstånd i en tillvaro där lusten och fascinationen för det tillsynes banala och påstått ointressanta får spira. Och just nu pågår en återinvigning av min tomma skalle. Det är nästan obeskrivbart läskigt och spännande och på samma gång. Men jag öppnar upp mer för varje natt, den kompakta tystnaden och mörkret som härskar här filtrerar allt, inget skit kommer åt mig. Jag har ryggen mot väggen hur jag än vänder mig. Det verkar kort sagt gå vägen. De små negligerade tingen nosar försiktigt, men nyfiket, vid tröskeln, något har säker vågat sin in utan att göra en stor sak av det. Så fungerar de små vackra tingen. Gör du plats för dem, så kommer de.

Endast det hopplöst sönderknullade kräver marknadsföring.

Plusaspektssammanfattning:

…

Under tiden bryter folk och fä benen och förgriper sig på barn med obeskrivbar dumhet.

Lärdom av det senaste inflammerade rövhålshalvåret: Ja, det stämmer. Kreativitet är en lyx. Men eftersom jag fortfarande är vid liv, så anser jag att: Kreativitet är en lyx jag gjort mig någorlunda förtjänt av. Jojo.

Hur som helst.
Igår undersökte jag fårets anatomi och upptäckte att det finns lika många anatomiska variationer av får som det finns får. Därefter försökte jag karva bort ull ifrån ett äldre exemplar. Man ska följa dess former. Det gick inget vidare. Formerna satt liksom löst och ibland försvann de mitt framför ögonen. Läget var pressat. Samtliga åskådare höll andan. Man hade dessutom enhälligt informerat mig om att om jag skulle råka ha av en sena, eller något liknande, så föll ansvaret att ta djuret av daga på mig och ingen annan. Något i upplevelsen kändes överväldigande och ohanterligt bekant. Jag måste ha svimmat. Jodå, de hade burit mig hem fick jag berättat för mig. När jag senare på kvällen gick ut för att leta upp skon jag måste ha tappat under hemfärden, bevittnade jag när, det nu rådande ovädret, sakta men säkert, slukade ett kristallklart universum. Helt ljudlöst.

Jodå, 1:1-kuben börjar lösa sig. Morgonluften når nästan lungorna nu.




Att bränna upp alla spår. En befriande hobby.

Den 1 december kopplar jag på höger hjärnhalva igen. Tanken är att den ska bli varm lagom till årsskiftet.

Blastitude
Turist i tillvaron
gp
Tidningen Kulturen
ikon1931

med nynackad pojknacke i jävla massa olika bemärkelser, men framför allt när det gäller Lp-skivor; beställ via Lystring, eller få fatt i mig inom fem timmar.
Hur mår ni förresten?

Försökte ersätta kaffe med Rubiks kub. Tjack som tjack, ritual som ritual, tänkte jag. Planen var att kuben skulle lösas en gång varje morgon för att stimulera samt främja en strukturerad hjärnverksamhet. Men nu dricker jag kaffe och löser kuben i genomsnitt 10-15 gånger per dag. Hade jag legat på världsrekordsnivå tidsmässigt så hade det inte inneburit något större problem, men just nu slukar det livet. Var någonstans blir det alltid på det här viset? Eller jag menar varför?

fyller fallgropen i mitt veka sinne med piss och skit som jag får ligga och kravla i allt från två till fyra dagar, ibland längre, innan jag kan börja ana att jag kommer överleva. Idag blev jag dessutom anfallen av måsar. Det är tredje dagen i rad och det är uppenbart att det bara är mig de vill åt. Andra skiter de nämligen i.

Jag menar allvar. Idag fick jag ett styck testpressad LP med posten. Muntert. Jag blev så till mig att jag blev tvungen att springa runt tills jag lugnat ned mig. Det fungerade utmärkt. Efter en dusch ska jag dricka öl. Jag har ringt en bekant eftersom man inte ska dricka stark öl ensam.
Så här kommer konvolutets bak respektive framsida att se ut.