att någon hade tappat en vattenmelon, mitt på vägen, men såg sedan att det bara var en igelkott.

… är en lek som uppgraderats till min käraste hobby. Trakten har visat sig vara smockade med kringelikrokiga irrstigar hit och dit. Vilket i sig både är överraskande och beklämmande, eftersom jag har tills nyligen kostat på mig att sörja avsaknaden av just kittlande spring-rutter, och faktiskt hunnit kröna antagandet till ett svårlösligt psykogeografiskt äta-bajs-dilemma. Jag prisar den nya vetskapen!

Reglerna är enkla och få:

1. Aldrig korrigera ett vägval
2. Aldrig fråga om vägen
3. Aldrig sluta springa (förrän man är tillbaka där man startade dvs)

Senaste turen var den bästa hittills, nej det var turen innan, senaste turen var en feg variant, där jag inte på riktigt ville bli vilse men blev det ändå, vilket ledde till att jag utan att riktigt överlägga om saken valde att bryta mot regel nummer 1, och bestraffades omgående med ett extra varv på knädödande landsväg.
Det var alltså turen innan som var lyckad. Den pågick under en och en halv timme, varav drygt en timme utspelade sig i total vilsenhet med starka tvivel om att lyckas hitta tillbaka öht. Ön har mer skog än vad man vågar tro och som är känt för allmänheten.
Men jag segrade. Kanske dopad av rädsla. Inte rädslan för att det skulle hinna bli mörket eller att orken skulle ta slut(att tvingas kapitulera, bryta regler), utan rädslan för det gurglande gubbgänget med självlysande västar och uppkåtade hundar som jag sprang in i mitt ute i ingenstans. Det jag hann/kunde uttyda av det de lyckades få ur sig efter att ha kommit över chocken av att se en spritt språngande människa springa var *grugälgnuhgrugl”…tro da kan springä frawn hondarna!?*grugälgnuhgrugl*” Observera, inget garv. Det var det som oroade mig, som jag inte kunde släppa helt: Avsaknaden av ett kollektivt förmildrande gubbskrock. Det kändes jävligt fel. Så här i efterhand väljer jag att konstatera att jag i vanlig ordning överreagerade. Antagligen.

Nu har ju inte enbart handlat om att jag inte har orkat bry mig till den grad att jag inte längre lyckas utröna var det aktiva valet av att inte bry mig flyter samman med ett mera genomgripande, sjukligt …-tillstånd, utan även om att jag inte vetat var jag ska ta vid efter fullbordade nolltäkten, för fullbordad är den allt. Kanske är det så att jag inte ska till mig till någonting alls utan helt EN-kelt hän-GE mig åÅåt att b-e-TOn-aa saker fel, men det finns säker ansiktsgrupper som, i skrivandets stund, knullar sönder det simpla glädjeämnet också.
Argh. Det var faktiskt så att det var någon som jag uppriktigt vill förmedla när jag trotsande ett stort antal inre autonoma protestmekanismer och klickade mig in på ansvaret… men då passade Moona på att slungade en bajsdrypande G…HATSTEN rakt in i mitt öra:
och jag kom av mig. Det gör mig ont att hon uppenbarligen är utvecklingsstörd i talcentrat. Inget nytt, men precis som med penisessans overkliga bogvisir till haka och rajnfeldts lika motsägelsefulla som kåta pappa-hur-kunde-du-blick så ska man inte blunda för de forskningar som(ännu inte) gjorts runt abnormiteter i maktsammanhang och dess psykologiska påverkan på människor ur ett samhällspolitiskt p… pe… per… perspektiv, för det kommer visa sig att det är Jävligt Farligt det här med att folk vilseleds av diverse förmänskligande och/eller förbryllande defekter som stjäl uppmärksamheten ifrån det egentliga fientliga/obefintliga budskapet, eller kalla det vad fan ni vill, men så illa är det.

Hur som helst, jag kanske borde vara tacksam. Att jag slapp uppriktigt förmedla något. Bäst att återfalla till …-andet.

Det mesta som har med religion att göra är skit.
Förutom folkabussar då.

att du inte slumrar till nu, kompis. Det är fan inte lajbans att kvickna till i fel körriktning, men lätt hänt.

Gräva i jord är bra. I kombination med att sy mjukisdjur. Vissa dagar.
Då brukar jag stå och titta på korna, helst tidigt på morgonen. Det är något med ljuset, ljudet, stora grönskande ytor och tuggande varelser som funkar extra bra då. Kor är som bekant avvaktande men vänliga djur. Att dom skulle var ovanligt ointelligenta är en myt. Detta enligt bonden. Och han borde ju veta. Men jag är inte övertygad. Visserligen kan det förefalla ganska lurigt att definiera intelligensnivå i sammanhanget, så som i de flesta sammanhang, men att myten är seglivad och utbredd är inte helt utan orsak - att glo mer än vad som kan anses vettigt är ett otvivelaktigt tecken på imbecillitet. Punkt slut.

“…Melissa Horn, Lars Winnerbäck, Lundell, Thåström. Vi som slåss mot likritningen. Vi som försöker värna den solidariska poesin i en tid när kulturmörkret faller mitt på dagen…”

Man får stå sitt kast och lida av sura uppstötningar resten av livet. Framöver ska jag vara snällare emot mig själv - bara för att jag inte är en B-irro superfjant. Det lovar jag.

att bli en smula blödig. Även om det vackra och köttet gått skilda vägar sedan länge: Vila i fred Bo Hansson. Tack för det odödliga.