Gräva i jord är bra. I kombination med att sy mjukisdjur. Vissa dagar.
Då brukar jag stå och titta på korna, helst tidigt på morgonen. Det är något med ljuset, ljudet, stora grönskande ytor och tuggande varelser som funkar extra bra då. Kor är som bekant avvaktande men vänliga djur. Att dom skulle var ovanligt ointelligenta är en myt. Detta enligt bonden. Och han borde ju veta. Men jag är inte övertygad. Visserligen kan det förefalla ganska lurigt att definiera intelligensnivå i sammanhanget, så som i de flesta sammanhang, men att myten är seglivad och utbredd är inte helt utan orsak - att glo mer än vad som kan anses vettigt är ett otvivelaktigt tecken på imbecillitet. Punkt slut.
“…Melissa Horn, Lars Winnerbäck, Lundell, Thåström. Vi som slåss mot likritningen. Vi som försöker värna den solidariska poesin i en tid när kulturmörkret faller mitt på dagen…”
Man får stå sitt kast och lida av sura uppstötningar resten av livet. Framöver ska jag vara snällare emot mig själv - bara för att jag inte är en B-irro superfjant. Det lovar jag.
Har aldrig med flit krånglat till det. Förlåt.
Vi kallar det missriktad kreativitet. Så kan det gå.
”Den loopande nednötningsalgoritmen”, till exempel.
Ett jävla tjat. Så har det nämligen hållit på. Tjatet. Krånglandet.
Ett konstant konstaterande av det som redan konstaterats. Tvångsmässiga formuleringar. Om och om igen. Mer och mer tillkrånglat. Bättre än tvångsmässig onani, visst. Men knappast bra.
Att bryta scheman. Du Kan Bättre T om. Det vet vi. Du. Jag. Du skulle gärna vilja vara Vi. Men du är jag, inte Vi. Du och jag har letat Vi på fel ställen. Vi, det riktiga Vi, är något som formas av att omforma fel vi. Det tar tid. Man behöver tålamod, tilltro och överseende(Ödmjukhet). Men letar man Vi på fel ställe så finner man inte äns fel vi. Utan rätt grundmaterial så är det lönlöst. Och då, i ren uppgivenhet, blir lätt att man omformar det som redan finns där, det som finns tillhanda. Då blir det fel. Inte fel Vi, bara fel. Du och Jag blev fel. Förlåt.
Du och jag måste förlåta varann nu. Det finns ingen annan väg att gå.
Lösa tankar runt en lösning.
Övervakningsmonitorer vid ingången. Det kan te sig självklart vad de fyller för funktion. Men ska man våga tänka tanken att det kanske inte alls förhåller sig som så?
Att det inte alls handlar om att informera kunden om att de är under sträng bevakning(Råkar din folkdräkt ha problem med att få plats på monitorn - var god vänd om, tack).
Det kan(faktiskt) förhålla sig som så att det ligger i affärskedjans intresse att ge ”den gode kunden” möjligheten att övervaka sig själv om så önskas. ”Eftersom vi övervakar dig så har du också rätta att övervaka dig själv”. En kommersens variant av direktdemokrati. Allt blir så mycket vackrare då. Om man tänker så.
Det alltså inte bara du som ser oss. Vi ser dig. Du syns. Ser du att vi ser dig? Vi har gett dig möjligheten att se att vi ser dig. Vi ser alltså varandra, vilket betyder att vi framöver kommer vara bekanta. Vi kommer känna igen varandra. Du är viktig. För oss. Och vi för dig(naturligtvis - annars skulle du inte vara här, men ändå).
Så borde du och jag förhålla oss gentemot varandra. Tvivel och misstro är ointressant, låt oss lägga kraft på det som förenar. Det kanske inte skulle vara genuint rakt igenom, men vad spelar det för roll när allting blir vackrare och trevligare?
Om inte annat så blir den nalkande undergången desto mer spektakulär.
Se här, instruktioner. Att baka/bygga/konstruera någon för att den ska gå under.
Knåda ihop arbetarklassklassiskt mindervärdeskomplex och multigenerationsgenererat självförakt, låt jäsa tills degen luktar helvete. Programmera in det i självvärderingsregistret i tidigt stadie(helst under jäsningen). Korskoppla med diverse autonoma känslorscheman såsom rädsla, aggressivitet och apati(generell existentiell uppgivenhet) och omättlig rastlöshet(Det finns ett visst utrymme för att experimentera med olika slags kopplingar. De nämnda är dock beprövade).
Tillsätt sedan, något senare i utvecklingsstadiet, en rejäl näve illa underbyggt storhetsvansinne, detta för att uppnå önskad bräcklighetsnivå, för att till sist krydda rikligt med all tänkbar psykofarmaka tills hela skiten brakar samman. Tjoff, tjoff! TJOFF! Horah!
Pojken är nackad, leve Pojknacken!
Men som alla säkert innerst inne vet om men inte vill vet av så måste man, i dess dagar, gå i bitar för att kunna förstå vad man egentligen består utav. Ingenting är på riktigt innan dess. Generationen som aldrig fanns. Mitt tips: Gå sönder, för helvete! Innan det är försent.
