Det där med tonårspoltergeist var inte långt ifrån sanningen. Blev, eller åtminstone upplevde mig förföljd under hela arbetspasset av tre styck blonderade fjortismonster med uppspärrade ögon, munnar, enorma framtänder och sladdriga mysbyxor. Det var inte så att jag konstant kunde verifiera deras närvaro visuellt men jag hörde deras gastande, ibland i fjärran, ibland så pass nära inpå att jag utvecklade småfågelnacke och kallsvettningar. Rent fysiskt stötte jag på dem tre gånger under natten och för varje tillfälle trappades trakasseringsgraden upp - från att högljutt yppa förundran och okunskap om min yrkeskategori till att ohämmat smäda allt vad en tidningutdelande medelålders herre på cykel kan tänkas stå för. Ohyggligt besvärande.

Natten efter hörde jag en bil tokgasa, idiotbromsa och dumkrocka med ett märkligt dovt pappaktigt ljud. Av ljudförvrängningen att döma kunde jag konstatera att jag geografiskt befann mig ungefär ett villaområde ifrån smällen. Händelsen nådde mitt hörselorgan när jag som bäst stod och studerade en ovanligt oblyg kotte, och det slog mig efter en sådär sju till nio minuter att jag kanske skulle ha reagerat på det som mina öron uppfattat. Men, kom fram till att man kan fastlägga att de flesta ljud är på låtsas. Det kan gå genom väggar och knulla öron utan påföljder. Det är laglöst och tillfälligt. Du kan aldrig bestraffa ljudet, bara dess källa. Ljud är bara en ytterst påverkbar biprodukt av en påstodd fysisk händelse.
Bara för att jag med öronen uppfattade ett krockförlopp betyder inte att det faktiskt skedde en krock. Och tänker man på det: Estetiskt så var förhållandena perfekta för ett ljudverk med titeln “Krock”; tidig gryning, tomma gator, renodlad tystnad… Vad säger att inte ljudet kom innefrån mitt huvud och inte tvärtom?

Ja, hade jag inte med egna ögon senare fått se en kraftigt krockskadad bil komma krypandes bortifrån området där krocken uppfattades ske så hade jag fortfarande tvivlat. Bilen såg inte ut att ha lust att ta sig någonstans, den ville dö. Men föraren ville annat. Det kan man förstå. Man åker ju ofta bil för att ta sig från ett ställe till ett annat, det förändrar nödvändigtvis inte en krock. Helst då inte en krock som skett i tomhet och tystnad, en utan vittnen… den krocken vill man nog helst ignorera, glömma. Om det går.

Lukten av bränt gummi kändes två kvarter bort och fick mig att fundera på det där med lukt och kom fram till att lukt är bra, att man kan lita på lukt, eftersom lukt lever sitt eget liv. Lukt fortplantas inte, lukt finns. Och om lukt ställer till med besvär så kan faktiskt åthuta det, genom att te x vädra ut det, fläkta bort det, stänga in det. Lukt står alltså inte utanför lagen. När jag tänker lukt så frammanas bilden av en trögflytande reptil med trötta ögon. Den är naturligtvis gammal och klok.

You can leave a response, or trackback from your own site.