… är en lek som uppgraderats till min käraste hobby. Trakten har visat sig vara smockade med kringelikrokiga irrstigar hit och dit. Vilket i sig både är överraskande och beklämmande, eftersom jag har tills nyligen kostat på mig att sörja avsaknaden av just kittlande spring-rutter, och faktiskt hunnit kröna antagandet till ett svårlösligt psykogeografiskt äta-bajs-dilemma. Jag prisar den nya vetskapen!

Reglerna är enkla och få:

1. Aldrig korrigera ett vägval
2. Aldrig fråga om vägen
3. Aldrig sluta springa (förrän man är tillbaka där man startade dvs)

Senaste turen var den bästa hittills, nej det var turen innan, senaste turen var en feg variant, där jag inte på riktigt ville bli vilse men blev det ändå, vilket ledde till att jag utan att riktigt överlägga om saken valde att bryta mot regel nummer 1, och bestraffades omgående med ett extra varv på knädödande landsväg.
Det var alltså turen innan som var lyckad. Den pågick under en och en halv timme, varav drygt en timme utspelade sig i total vilsenhet med starka tvivel om att lyckas hitta tillbaka öht. Ön har mer skog än vad man vågar tro och som är känt för allmänheten.
Men jag segrade. Kanske dopad av rädsla. Inte rädslan för att det skulle hinna bli mörket eller att orken skulle ta slut(att tvingas kapitulera, bryta regler), utan rädslan för det gurglande gubbgänget med självlysande västar och uppkåtade hundar som jag sprang in i mitt ute i ingenstans. Det jag hann/kunde uttyda av det de lyckades få ur sig efter att ha kommit över chocken av att se en spritt språngande människa springa var *grugälgnuhgrugl”…tro da kan springä frawn hondarna!?*grugälgnuhgrugl*” Observera, inget garv. Det var det som oroade mig, som jag inte kunde släppa helt: Avsaknaden av ett kollektivt förmildrande gubbskrock. Det kändes jävligt fel. Så här i efterhand väljer jag att konstatera att jag i vanlig ordning överreagerade. Antagligen.

You can leave a response, or trackback from your own site.